Stulen intersektonalitet gömmer en falsk solidaritet.

I dagarna skrev Erica Idén Gustafsson och Emmy Östlund en debattartikel för ETC ang Amnestys beslut att verka för en total avkriminalisering av sexarbete och sexköp. Vi vill besvara denna artikel då det i vår mening finns en rad felaktiga slutsatser och argument i den. Vi tar det bit för bit. De skriver:

”Det är dags att på allvar börja prata om att Sveriges erfarenheter inte är så goda som dessa svenska organisationer vill få det att verka som. Många svenska sexarbetare, aktivister, akademiker och debattörer har under de senaste 15 åren belyst hur skadlig svensk sexarbetarpolicy är för de som faktiskt arbetar med sex.”

Beroende på vilken aspekt av lagarna som reglerar sexköp vi tittar på har de haft god och mindre god effekt. Själva förbudet mot sexköp har haft väldigt bra effekt om målet är att minimera sexköpet (vilket inte alla debattörer är överens om, somliga vill se fler inom sexarbete). Från det att sexköp kriminaliserades och fram till 2008 halverades antalet personer som uppgett att de köpt sex. Detta har även haft en normerande effekt när personerna lämnat Sverige då allt färre köper sex även utomlands där sexköp är lagligt. Det som haft en negativ effekt är inte förbudet mot sexköp, utan kopplerilagen som på grund av sin otydlighet satt sexarbetare i en fruktansvärd sits. Det är en lag som behöver ses över, något som kan göras utan att avkriminalisera sexköp.
De fortsätter:

”Dock är det nödvändigt att reda ut ett par nyckelbegrepp.
Sexarbetare är vuxna människor som tar emot pengar eller varor i utbyte mot sexuella tjänster. Per definition betyder sexarbete att sexarbetarna som utför kommersialiserat sex har gett samtycke, vilket särskiljer sexarbete från trafficking.
Avkriminalisering innebär att sexarbetare inte längre begår ett brott ifall de utför sexarbete.
Legalisering innebär att staten kan skapa specifika lagar för att regulera sexarbete, vilket leder till att sexarbetare delas upp i lagligt och olagligt utförande, de som kriminaliseras i en legaliserad modell kommer återigen bli de mest marginaliserade sexarbetarna.”

Det är lite intressant när begrepp skall redas ut av personer som inte själva verkar ha kunskap inom det område de skriver. Sexarbete och trafficking är inte så väsensskilt som dessa debattörer gör gällande. Att dra gränsen mellan ofrivillighet och frivillighet görs inte så lätt om vi går ifrån teori till verkliga livet. Är det samtycke, frivilligt och därmed oproblematiskt om personen säljer sex på gatan för att ha råd att underhålla ett tungt missbruk och ingen hallick eller dyl är inblandad? Har säljaren kontroll och ger samtycke om personen säger ja för att dennes hallick utövar känslomässig utpressning? Världen är helt enkelt mer komplext än att det går att säga ”Sexarbete=frivillighet=helt okej”.

Avkriminalisering innebär att sexarbete inte är ett brott att utföra, något vi faktiskt redan har med den svenska modellen. Sexarbetare i Sverige gör sig inte skyldiga till en olaglig handling.
Legalisering kan innebära att de mest marginaliserade sexarbetarna far illa, men det måste inte göra det. Avkriminalisering innebär att staten inte sätter några som helst regleringar av sexköp, detta inbegriper då även hallickars och bordellers verksamheter. Vilka tror ni blir mest utnyttjade av dessa? Jo de redan mest utsatta säljarna. Om det sätts regleringar för hur bordeller eller hallickar skall sköta sin verksamhet har vi ingen avkriminaliserad sexarbetsindustri, då är den legaliserad något Gustafsson och Östlund alltså är emot.

”Att, som många svenska feminister gör, förutsätta att patriarkalt våld intensifieras just av en pengatransaktion, bortser från att sexarbetaren i det här fallet har makt över transaktionens villkor, samt att den kapitalistiska ekonomin styr alla våra sexuella relationer.”

Här måste vi ställa oss följande fråga: Vad anser köparen att denne betalar för? Allt för många köpare ser nämligen betalningen som att de köpt ett samtycke som inte kan dras tillbaka oavsett. Att påstå att säljaren i alla lägen har makt över transaktionens villkor tyder på en oerhörd naivitet kring de villkor som råder för sexarbetare. Kanske för att Gustafsson och Östlund lyssnat lite för mycket på sexarbetare vars villkor är helt annorlunda från säljarna på gatan? Sexarbete inkluderar nämligen praktiker som redan idag är helt lagliga, såsom glamourmodeller, porrskådisar och telefonsexförsäljare. Personer som faktiskt kan anses ha kontroll över sin situation, men säljaren på gatan saknar denna kontroll. Hon kan för all del säga att ”detta är vad som gäller” men hon har aldrig några garantier för att köparen kommer att acceptera dessa gränser. Det är därför mer än varannan sexsäljare har utsatts för våldtäkt av en köpare. Gustafsson och Östlund får det att låta som att alla som jobbar med sex gör det som en kul hobby på sidan av annan inkomst. Detta sticker rejält mot att de samtidigt pratar om samhällets svagaste, personer som om de säljer sex inte har råd att tacka nej till kunder, inte har råd att säga nej till saker de egentligen inte är bekväma med. Detta är att hånskratta åt de personer som på daglig basis säljer möjligheten för andra att våldta dem. Fundera också över hur väl stigmatiseringen korrelerar med huruvida sexköp är lagligt eller ej. Kan vi verkligen påstå att stigmat mot strippor, telesexarbetare, glamourmodeller för att inte tala om porrskådisar är så mycket mindre än stigmat mot säljare på gatan? Nej, är svaret på den frågan. Även dessa grupper stigmatiseras rejält trots att varken de eller de som nyttjar deras tjänster gör sig skyldig till brott. Det bör vara ganska uppenbart att stigmat kommer av annat än hur lätt det är för köparen att göra sitt köp.

Nu är vi snart igenom nyckelpunkterna i deras text, de skriver vidare:

”I internationella queerrörelser allierar sig flertalet queers med sexarbetarkampen, och är ofta ensamma om det, då de många gånger har kommit längre i sin aktivistiska applicering av en intersektionell maktanalys.
Sexarbetare och queers delar en gemensam historia och det är på tiden att queers i Sverige läser på och ansluter sig till sexarbetares kamp för rättigheter och inte köper den radikalfeministiska analysen av sexarbete.”

Här måste vi verkligen säga STOPP. Det gör oss riktigt förbannade att två vita queerfeminister plötsligt lägger beslag på intersektionalitetsbegreppet. Detta begrepp är inte ert att appropriera efter egna önskemål! Intersektionalitet ÄR ett radikalfeministiskt verktyg, skapat av och för svarta/rasifierade feminister! Att påstå att ni skulle ha fattat vårt kampverktyg bättre än de som skapade det är så kränkande att vi blir helt matta. Kliv av era höga hästar och det omgående! Att inte hålla med i er analys beror inte på att vi inte kommit längre i vår feminism, det beror bara på helt olika analyser av verkligheten.
Avslutningsvis skriver de:

”Att rasifierade, fattiga, sexarbetande transkvinnor utsätts för mer brutalt och dödligt våld än någon annan grupp inom HBTQ och HIV-communityt är en bitter och oacceptabel verklighet. Enligt en rapport från The Anti-Violence Project var 23% av de HBTQ-personer som mördades under 2012 sexarbetare.
Amnestys beslut syftar till att ge de som säljer sex, antingen för att de vill det eller för att de inte har några andra alternativ, en säkrare tillvaro.”

Om vi vill vara solidariska och hjälpa utsatta grupper så är inte svaret att legalisera deras förtryckares möjlighet till att förtrycka. Det finns idag ett socialt stigma som inte bara drabbar den som säljer sex utan den som köper också. Det anses helt enkelt inte vara så ”fräsht” att som man köpa sex och ännu mindre vara öppen och stolt över att en gör det. Krönikan missar att vi fortfarande lever i ett patriarkalt samhälle med en god dos av hederssyn på kvinnans sexualitet även i västvärlden. Det betyder att en legalisering skulle ta bort skammen för sexköparen men inte för säljaren. Denna princip gäller även sex där ingen betalning förekommer. Män som ligger runt får högre social status medan kvinnor och transpersoner får en lägre status. Om vi kollar till tex Nya Zeeland som gjort precis det Amnesty vill, avkriminaliserat allt runt sexarbete, så har stigmat inte minskat för säljarna, våldet är lika omfattande som förr och samtidigt säger polisen själva att de nu har sämre insyn, att säljare fortfarande inte anmäler brott de utsätts för och att trafficking förekommer precis som tidigare. Det finns helt enkelt inga som helst belägg för att en total avkriminalisering leder till bättre villkor för säljare.

Kvinnohat kommer i många former och är precis som vädret: ombytligt och ständigt närvarande. Den senaste debatten kring Amnestys vilja att legalisera sexköp handlar i grund och botten om kvinnohat som den här gången tagit form av en liberal syn på frihet: ju friare desto bättre för utsatta grupper och alla andra. Frihet utan regleringar gynnar enbart de grupper i ett samhälle som redan har frihet, det vill säga: sexköparen. Iden om att avkriminalisering av sexköp kommer leda till minskad stigmatisering och brottslighet för alla som säljer sex är som att påstå att avkriminalisering av våld i nära relationer kommer leda till samma sak. Gustafsson och Östlund skriver i sin debattartikel att Amnestys förslag kommer leda till att ett bättre lagligt ramverk kommer kunna upprättas för att skydda sexarbetare utan den sociala skammen. Samtidigt som de lobbar för en total avreglering. Dessa två delar går inte ihop. Vi kan inte både säga att sexarbetare skall styra helt själva, och samtidigt säga att de måste registrera sig som sexarbetare för att betala skatt, eller att de måste arbeta på lagliga bordeller med statlig insyn, eller att de öht måste vara öppna med att de får inkomst genom att sälja sex. Frågan är bara hur vi ska få ett bra ramverk kring sexsäljare och samtidigt inte få reglera verksamheten alls? Detta är helt enkelt att börja i fel ände. Istället för att prata om kvinnors utsatthet så pratar båda om hur vi ska legalisera denna utsatthet för att sedan utifrån mäns premisser diskutera förutsättningarna för ett lagverk kring sexarbete. Detta är inget annat än osolidariskt kvinnohat där köpare och ett fåtal “glada horor” skall få sätta agendan.